Hej, nu är filmen Jag kallas Ernesto klar för visning, torsdag kväll. Välkomna! Vildgåsvägen 23 C. Det står I E Esping på dörren. dolt nummer Hälsingar Ingrid
Välkommen igen till filmvisning hemma hos mig, en helt vanlig torsdagskväll. Jag kokar te och bakar bröd eller dylikt. Ta med något litet till vårt miniknytisbord (det är lika OK medchips som med frukt, osv, samt ev dryck för eget bruk eller som man vill bjuda på... ) Jag hoppas kunna visa följande FILM som första alternativ: Jag kallas Ernesto Benjamin Ávila, Argentina, 112 minuter, Argentina 1979. Juan och hans familj återvänder efter en lång exil från sitt hemland för att delta i den militanta kampen mot diktaturregimen. Ständigt förföljda av polis och militär tvingas familjen leva med falska identiteter och påhittade namn. I skolan är Juan Ernesto och han lever i konstant skräck att bli avslöjad. När han träffar Maria blir det svårare och det enda han längtar efter är att få leva sitt eget liv som sig själv. Argentinas bidrag till Oscars-galan 2013 bygger på regissören Benjamin Ávilas egen uppväxt. Filmfakta Filmnummer 9567 Originaltitel Infancia clandestina / Clandestine Childhood Land Argentina Regi Benjamin Ávila Som andra alternativ: Hårdkokt på riktigt om ett samhälle i upplösning THRILLER City state Regi: Olaf de Fleur Medv: Ágústa Eva Erlendstóttir, Ingvar Eggert Sigurdsson m fl. 1 tim 27 min, från 15 år Det här är faktiskt bra. Tänk en mindre gapig och testosteronig Snabba Cash som är hårdkokt på riktigt och berättar om riktiga människor som på olika sätt försöker bedriva vanlig vardag i eller någonstans i utkanterna av ett grådaskigt och småsjaskigt Reykjaviks undre värld. Den är dessutom snyggt uppbyggd och påfallande effektivt berättad. Den påminner litet grann om ett schackparti där det ena draget obönhörligt leder till det andra, vilket, när skeendet väl är satt i rörelse, innebär synnerligen hårda bud för alla inblandade. Alla förlorar. Logiken säger att oförrätter måste leda till motåtgärder. Allt annat skulle uppfattas som svaghet, och det vore inte bra för affärerna. Varje våldsamhet måste mötas med ett upptrappat våld, vilket skickar tydliga signaler till omgivningen. Det handlar om en komplicerad terrorbalans med många parter inblandade. När jämvikten rubbas, välts därför hela ekosystemet över ända. Det är det vi bevittnar: hur den ena spelbrickan utsätts för tryck och faller över den andra, som i sin tur faller över en tredje, och så vidare. Så som incitamenten är uppställda, finns det inga alternativ. Det börjar med slarv och otur. En serbisk bilmekaniker åtar sig att förvara ett paket med vitt pulver åt en lokal langare på mellannivå. Gömstället är inte säkrare än att en av stadens pundare, ute på rövarstråt, råkar snubbla över dyrgripen. Följaktligen måste paketets ägare agera mot den slarvige serben. Han är ju själv illa ute. Och det hårdhänt administrerade missnöjet leder till att serbens gravida hustru får missfall. Vilket i sin tur kräver motåtgärder. Serben kallar in en skara målmedvetna landsmän. Nu handlar det om kontrollen över ett smärre imperium byggt på knark och prostitution. En efter en sugs dramats gestalter in i spiralen av ständigt upptrappat våld. En av imperiets delägare, Gunnar, har dåligt hjärta och vill sälja sin business för att vila upp sig i solen. Men hans andel är inte värd mycket när de argsinta serberna flyttar fram sina positioner. Den tilltänkte köparen avböjer. Gunnar lutar sig då mot den korrupte polischefen, som i alla år har varit stamgäst på Gunnars bordell. Men serberna tränger snart in där också, och den kåte kommissarien blir en stressad tjänare åt två herrar. Ingen har rent mjöl i sin påse, inte heller kommissariens underlydande, som tar till kidnapping med omärkta bilar och övertalning med trubbigt våld när de regelrätta metoderna inte ger resultat. Ett helt samhälle, en hel civilisation, befinner sig i upplösning. Det är som om det eviga regnandet har sipprat in i människornas inre och orsakat fuktskador alltför allvarliga för att en sanering ska vara meningsfull. Desillusionen är inte någon pose, utan kroppsegen, helt integrerad med allting annat i filmen. Det glimmar här och där till av ett hopp om renhet när någon av kärleksrelationerna ser ut att resultera i nytt liv, men det ljuset slocknar snart nog, liksom helt självklart, per automatik. Och på så sätt blir det hela, förstås, bara ännu värre och smutsigare. City State är ett utpräglat lågbudgetprojekt, men regissören har lyckats göra dygd av nödvändigheten, använder närgången handkamera och befintligt ljus med stor uppfinningsrikedom och intelligens. Det är lika trångt och klibbigt och instängt på polishuset som på horhuset. Jag tror inte att filmen föranleder några jubelkörer på den isländska turistbyrån, men världens filmvänner får åter anledning att vända blickarna mot vulkanön där ute i Atlanten. Kommentera gärna i sådana avsedda fält, vilken film ni vill se, om vi nu kan välja... Väl mött, Ingrid/Mandriola Kategori Spelfilm, Långfilm Produktionsår 2012 Längd 112 minuter Censur från 11 år Premiärdatum dolt nummer
