Välkomna till filmvisning, miniknytis och goda samtal. Jag kokar te och bakar något till. Alla bidrar med något litet att äta till filmen. Det brukar bli väldigt trevligt. Kom gärna en stund innan för uppdukning...
OBS!!! Eftersom Tålamodets sten inte går att få tag på tills på torsdag så visas i stället Mud (Jeff Nichols, 2012), alltså den filmen jag tänkte visa förra torsdagen (då jag fick inställa). Maila till mig om ni önskar mer information om Mud.
Kvällens film:
Tålamodets sten
7,0 Imdb
Regi: Atiq Rahimi
Medv: Golshifteh Farahani, Hamid Javadan m fl
1 tim 42 min. Från 15 år
det Afghanistan där en icke-talibansk regering helt nyligen övervägde att befästa stening till döds för äktenskapsbrott i konstitutionen, sitter en ung kvinna och baddar en äldre mans panna med ett fuktigt tygstycke. Utanför huset härjar kriget, kraftiga explosioner får möblerna i rummet att skaka. Ringar sprider sig på vattenytan i den skål i vilken kvinnan ? hon får aldrig något namn ? doppar sin trasa. ?Tålamodets sten? är en uppmärksam film med skarp blick för just ytor: stoffer, färger, schatteringar. Samtidigt är den stram och nedtonad. Det är inte precis något lyxliv som utspelar sig i de rum där kvinnan tar hand om sina döttrar och sköter om sin sårade man. Han har en kula i nacken och ligger orörlig på en madrass på golvet. Hon tvättar honom och ser till att han får sockerlösning via en plastslang ner i svalget. Men framför allt pratar hon med honom. Hela tiden. För döva öron, kan man tycka. Men för henne fungerar han som en tålamodets terapeutiska sten, ett dött föremål som absorberar alla hennes bekännelser och klagomål, och som på så sätt gör henne renare och friare. Och hon blir allt frispråkigare, berättar om hur hon har upplevt hans okänslighet, ointresse och förtryck. Hon berättar om sex, sina upplevelser och tankar; hon börjar ta emot en ung älskare, till en början mot betalning. Livet är inte enkelt. Det är mycket som ska ut, mängder av frustration som väntar på att vädras: med männen, med kulturen, med kriget, med hela den könsrelaterade repressionen. Den iranska skådespelerskan Golshifteh Farahani levandegör en komplex mix av känslor och hållningar: misströstan och raseri, sinnlighet och lust på livet. Farahani har ju själv genom diverse ställningstaganden och karriärval ådragit sig mullornas missnöje, och är inte längre välkommen att resa in i sitt hemland. Hon har spelat mot Leonardo DiCaprio i ?Body of lies? och poserat med händerna för brösten i fransk press. Följaktligen måste en hel nation markera avsky och avstånd. Den afghanske regissören Atiq Rahimi, numera i fransk exil, filmatiserar sin egen Goncourt-prisade roman med ett vemod och en konversabel elegans som inte skulle skämmas för sig på en teaterscen. Något litet mer och nytt i insiktsväg om vad alla dessa asylansökningar kan handla om, tonar fram på den vita duken.
