Välkomna till filmvisning, miniknytis och goda samtal. Jag kokar te och bakar eller lagar lite mat. Alla får bidra till knytisbord som vi intar till film och samtal. Kom gärna i god tid. Parkeringsplatser finns mot avgift.
IMDb 7,5 - kvällens film:Fruitvale Sation, regi: Ryan Coogler, produktion: Nina YangBongiovi (2014), 1 timme, 22 minuter
Nedan en recension ur SvD, 5 poäng
~~?Last stop Fruitvale station? inleds med en videosekvens från en pendeltågstation i Oakland. Under ett par skakiga mobiltelefonfilmade minuter ser vi hur några vita polismän arresterar fyra unga svarta män. De sätter handklovar på en av dem, lägger ner honom på perrongen och placerar ett knä mot hans bakhuvud. Och så hörs ett skott.
22-årige Oscar Grant var obeväpnad när en polisman sköt honom i ryggen på nyårsnatten 2009. Han blev martyr över en natt när mobilsekvensen ? och i takt med att upplopp och demonstrationer ? spred sig. Föga förvånande i en nation där svarta män i 20-årsåldern löper mångdubbelt större risk att dö i våldsbrott än vita, och där polisen direkt väljer ut en grupp svarta när de letar misstänkta.
Så fanns de som politiserade åt andra hållet, som i Grant såg den tidigare fängelsekunden ? en annan statistisk där svarta män är överrepresenterade. Skottet var olyckligt, men polisens beteende var enligt dem inte del av ett rasistiskt mönster. (Den som här ser röda trådar till den svenska debatten, till Jonas Hassen Khemiris öppna brev och Jasenko Selimovics svar, har inte fel på ögonen.)
Långfilmsdebuterade regissören Ryan Coogler har dock inga ambitioner att debattera, fördöma eller helgonförklara. ?Last stop Fruitvale station? tar avstamp i research om Grants liv och komprimerar detta i en fri dramatisering av hans sista dygn. Det börjar med att Grant (Jordan) bedyrar för sin flickvän Sophina (Diaz) att han inte kommer vara otrogen igen, att han ska sluta sälja gräs och bli en bättre förebild för den 6-åriga dottern. Han har fått sparken från sitt lågavlönade yrke men det vågar han inte berätta. Under de 24 timmar som leder fram till skottet på perrongen firar Grant sin mammas födelsedag, minns förödmjukande scener från fängelsetiden, lattjar med dottern, delar med sig av sin mormors recept på sydstadsfriterad fisk till en främling och oroar sig för sin ekonomiska situation.
Det är ett mänskligt porträtt med vårtor och allt. Men många av de frågor som Grant brottas med i vardagen är dessvärre så pass allmängiltiga i det fattiga Amerika att ?Last stop Fruitvale station? blir en bred socialrealistisk skildring av en etnifierad underklass. Och även om filmen har en manlig huvudperson så går det inte att ta miste på Cooglers bild av vilka det är som får tillvaron att fungera när män som Grant går arbetslösa, sitter i fängelse, eller (som i en av nyckelscenerna) dagdrömmer på en klippa vid havet: fruarna, mammorna och döttrarna tar smällarna och stretar på i de hårdaste jobben på botten. Det räcker med ett ögonlockssnabbt klipp från ett frityrflottigt snabbmatskök för att förstå hur svårt det är att ta ledigt ens på nyår.
Coogler har spelat in med lätt kamera och 16-millimetersfilm. Det ger en naturlig känsla med smågrynig bild men ändå inte ett fejkdokumentärt berättarspråk. Ljudläggningen och klippen har istället bitvis en drömsk känsla; som föraningar om ond bråd död efter det att Grant räddat en överkörd hund eller då musiken ger intryck av pumpande blod mot en trumhinna när han brusar upp mot en tidigare arbetsgivare. Tillsammans med en dialog som flyter och innehåller en god dos humor ? liksom MichaelB Jordans både grubblande och lekfulla insats i huvudrollen ? ger det så mycket liv att vi i slutscenerna kan sörja en död människa och hennes drömmar lika mycket som vi rasar mot ett rasistiskt system.
Medan eftertexterna rullar över bilder från en demonstration till Oscar Grants minne tänker jag på det skriande behovet av den här sortens filmer i Sverige. I en debatt där både rigida strukturteorier och färgblint snömos skymmer individuella öden behövs dramer som likt ?Last stop Fruitvale station? fördjupar och ställer frågor på sätt som dokumentärfilmen inte kan göra. Att det finns en stor publik för dylikt visar om inte annat Anna Odells ?Återträffen? ? 2013 års filmmotsvarighet till dagstidningarnas öppna brev.
Så nu hoppas jag att vi under det kommande året får se någon modig regissör som tar intryck av Coogler och Odell och med avstamp i verkligheten försöker ge liv åt den stora skamfläcken i vår samtid: alla de namn- och ansiktslösa som dag ut och dag in, året om, kastas ut ur Sverige enbart för att de har fötts på fel plats.
Medv: MichaelB Jordan, Melonie Diaz, Octavia Spencer mfl.
