Nu har jag läst lite recensioner (se nedan) av Past Lives av Celine Song och den verkar jättebra.
Filmen börjar 17.​50 på Biopalatset men vi kan väl ses utanför 15 minuter innan.
Jag äter gärna en bit mat efter filmen på något närliggande ställe.
Jag bokar min biljett på söndag kväll och kan boka åt dig också om du swishar eller så meddelar jag bara vilken plats jag bokat.
I GP 21/​9 skriver recensenten Hynek Pallas som ger filmen en 4:
"In-Yun. Det koreanska uttrycket är lika oöversättbart som det är vackert. Ordet betecknar en koppling mellan personer som kan pågå hela livet – eller över flera liv. Det är också ett begrepp som återkommer i Celine Songs vackert melankoliska debutfilm ”Past lives” och skulle kunna vara dess alternativa titel...
... vad ”Past lives” handlar om är inte ödets romkom-ekvation – de separerade tu vars In-Yun gör att de flyger i armarna på varandra decennier senare – utan hur vi som människor utvecklas, byter eller bygger identitet. Om vad som är kvar, hur och varför vi förhåller oss till det. Och det särskilt i exil.​"
I The Guardian skriver Mark Kermode som ger filmen 5 av 5 i betyg:
"There’s something quite breathtaking about the deceptive ease with which Song’s first cinematic foray juggles the metaphysical and the matter-of-fact, conjuring a world in which every decision has transformative power, and concepts of love and friendship are at once mysteriously malleable yet oddly inevitable. Song may have previously been best known as a playwright, but on this evidence she has a glittering big-screen career ahead of her.​
Plaudits to the principal cast, who do a miraculous job of portraying inner conflict and ecstasy with the merest tilt of a head, or subtle shift of a shoulder. Sublimely understated music by Christopher Bear and Daniel Rossen completes the perfect picture, pitched somewhere between the lyrical piano themes of Eiko Ishibashi’s Drive My Car soundtrack and the rapturous oddness of Jon Brion’s work on Punch-Drunk Love, filled with tentative discovery, magical possibility and (most importantly) the bittersweet pang of truth.​"